Bönderna på Ven

På Tycho Brahes tid var de danska bönderna så kallade fästebönder. De brukade någon annans jord. Vid tillträdet, som gällde på livstid, betalade de en fästepenning som oftast var stor. Varje år skulle de dessutom betala en avgift, landgille, in natura.

Fästebönder måste fullgöra dagsverken åt den herrgård de lydde under, så kallat hoveri. Under 1500-talet hade adelns makt ökat och storgodsen brett ut sig. Hoveriarbetet hade ständigt ökats och kunde vara mycket betungande. Fästebönderna fick inte sälja sina varor utan att först erbjuda dem till sin godsägare. Godsägaren hade också rätt att bestraffa sina bönder. Ön Ven hade aldrig varit förlänad åt någon. Bönderna där hade sluppit hoveriet. De betraktade sig som självägande och lydde direkt under kungen.

När Tycho Brahe fick Ven, och alla som bodde där, som förläning 1576 blev det en mycket stor förändring för bönderna. Hoveriet infördes och Tychos byggnadsverksamhet krävde mycket omfattande dagsverken av det 40-tal bönder som fanns på ön.
En del av bönderna lämnade därför Ven och slog sig ner på annat håll. I ett öppet brev 1578 förbjöd Kungen bönderna att lämna ön utan Tycho Brahes tillstånd. Arbetet för dem som stannade kvar skulle då bli ännu mer betungande. Om någon bröt mot förbudet fick Tycho straffa honom utan förbarmande.

Ett par år senare gick bönderna till kungs och klagade på att Tycho belastade dem med alltför mycket arbete och annat som de inte tyckte stämde överens med innehållet i förläningsbrevet.

Kungen lät undersöka förhållandena och resultatet blev att det 1581 skrevs en "Ordning og Skik" mellan Tycho Brahe och bönderna på Ven. Varje halva gård skulle göra två dagsverken per vecka, från soluppgång till solnedgång. Kom man inte före klockan 10, 11 eller 12 räknades det bara som en halv dag. Bonden måste då göra andra halvan nästa dag och dessutom betala böter till sin husbonde för olydnad, såvida han inte hade giltigt förfall. Den som plockade hasselnötter, äpplen och annat eller högg ved utan tillstånd bestraffades också.

I dokumentet fastslås att bönderna på Ven visserligen betraktade sig som självägande, men att det inte fanns några brev eller privilegier som bevisade detta. Därför skulle deras gårdar hädanefter behandlas som kronans andra gårdar och bönderna inte betraktas som självägande.

Böndernas varor skulle i första hand erbjudas Tycho Brahe, men till samma pris som de kunde få i närmaste köpstad. Tydligen hade Tycho tvingat till sig varor till underpriser.
Förhållandena mellan Tycho Brahe och bönderna var därmed reglerade, men misshälligheterna fortsatte. 1597 tillsattes slutligen en kunglig kommission för att återigen undersöka böndernas klagomål. Bland annat hävdade de, att de hamnat i stort armod och fattigdom på grund av allt arbete de måste utföra åt Tycho. Men när kommissionen kom till Ven hade Tycho med familj redan rest från ön. Händelsen blev en av många anledningar till att han sedan lämnade Danmark för gott.
I ett brev till rikshovmästare Walkendorff 1598 beklagar sig Tycho. Han menar att bönderna varit tredskande och ovilliga. Han hade fått lida mycket genom deras förvållande under hela den tid han bodde på Ven och ändå hade han haft tålamod med dem.

Källor: Svensk uppslagsbok, Malmö 1948, 1949
Kancelliets brevbøger vedrørende Danmarks indre forhold, 1576-1579, København 1900, 1580-1583, København 1903 Skånsk senmedeltid och renässans 8, Tycho Brahe, en levnadsteckning av Wilhelm Norlind, Lund 1970